Kategori: Allmänbisarra romaner

De få förhoppningarnas man satte sig ner vid bordet där hans dukade liv skymfades av Alla Icke Infriade Drömmars matsedel. Han var hungrig. Trots att besticken på bordet blivit solkiga av många års tröst lade han inte märke till dem. Inte längre – decenniers ätande tog ut sin rätt. En plötslig kypare stod bredvid honom…

Jag kände mig som gamla tiders jägare när jag vaknade. Maten var slut – det var dags att åka till affären och skjuta lite flingor och mjölk.

Ja du, Gud, när jag är klar med mitt liv finns inga fler misstag kvar att göra. Då är de slut. Lagret tömt. Mänskligheten renad från framtida nya misstag. På ett sätt gör det mig väl till en ny tids Jesus.

Det var andningen som var mitt största problem. In-ut-in-ut – ni vet den där vanliga sortens andning. Det var den som var problemet. I ett ögonblick av insikt om livets realiteter hade jag vänt den benådande själen ryggen och därefter flugit omkring vid vattendrag för att genomskåda det lilla och självömkligt fattiga liv som ryms…

Måndag morgon och regn. Hållplatsen var tom som vanligt. Den person som ansvarade för busslinjens sträckning visste inte hur öde området verkligen var. Varje hållplats hade utrustats med en kur och en bänk. Bänken verkade vara byggd av blöt tvättsvamp för den som någongång hamnade i kuren – satte man sig ner blev man sur….

Den förbjudna tanken – är den alltid angenämast? Den kriminella lusten att leva bortom gränsen till det smakliga, varifrån kommer den? Jag lever med en lusta, en åtrå som aldrig sinar. Cellerna i min kropp förbränner ögonblick lika fort som dessa inträffar; nyheternas behag är aldrig långvariga.

Kannibalerna kalasade på min faster när jag rusade in i lägret. Med ett småborgerligt förortstjut drog jag uppmärksamheten till mig. Det var tydligt att kannibalerna inte hade mött en svensk gymnasielärare tidigare. Som lärare i Rosengård fruktade jag ingen.