Geniförklarad som han var hade han inga spärrar. Genier behöver inga, det visste han. Det var det som skilde honom från agnarna, lankorna och missfostren han var skapad att leda – hämningar.
Hämningar.
Hämningar betydde bara begränsningar, aldrig möjligheter eller vägar till framgång.
Som politiker hade han visserligen aldrig varit något underbarn. Tvärtom var politik ingenting som intresserade honom. Makt var en annan sak; den tycktes komma till honom alldeles naturligt, till skillnad från politiken som krävde att man var kompromisslös på ytan och diplomatisk bakom kulisserna.
Nej, det var makten som lockade; makten som tillät honom att agera lika hårt som han gav sken av. Rättvisa men på hans poetiska villkor.