Det rytmiska ljudet kom nerifrån. Fump, fump, fump. Tungt som en slägga, dämpat som en sobriltripp, exakt som en metronom. Irriterande. Bobson ville sova, inte ta hand om mer elände. Han suckade, lyfte undan tyngdtäcket och svängde benen från sängen ner på det kalla januarigolvet.
Kvaliteten hade verkligen sjunkit med åren. Det här hade inte hänt på sjuttiotalet. I alla fall var det vad han hade för sig. Drogerna på den tiden gjorde nog egentligen inte minnesbilden tydligare, bara minnet behagligare. Lönnmördarna på den tiden kunde sina saker. Bra skit helt enkelt. Och något helt annat än den nya generationen klantarsel som försökte slå sig in i branschen.
Tre kvällar i rad, tänkte Bobson trött. Tre amatörer som sköt på måfå, siktade med baken och dog som flugor. Han hade snart inte plats för fler i rabatten. Och vad sade det om hans marknadsvärde? Hade han tappat så mycket att bara grönsakerna till torpeder fick uppdragen? Kvällen var en dubbel besvikelse. Att vara måltavla hade haft sina fördelar genom åren, men i takt med att kontraksmördarna blev yngre och sämre kände Bobson sig äldre och grinigare för varje dag som gick. Och nu var de amatörmässiga jävlarna igång igen. Sköt sönder köket och missade allt som går i ett par skor. Klantarslen.
Tre kvällar tidigare hade han tagit det på allvar och skjutit tillbaka. Bobson mot Lönnmördarna, ett noll. Två kvällar tidigare hade han använt kniv. Söligt men frustrerande enkelt och två noll. Dagen före hade han förberett golvet med presenningar och använt skruvmejsel, sur att behöva ta hand om några jävla praoelever till kontraktsmördare. Tre noll. Men idag? Vad skulle han göra? Han suckade och gick ner för trappan, barfota, obeväpnad och lack i största allmänhet.
Idag skulle han stirra ner motståndet. De fick fanihonom skjuta sig själva och gräva ner varandra den här gången. Han gav det en kvart, sen tänkte han vara tillbaka i sängen.