Gunnar och jag var inte direkt vänner. Han var grannens pojk och tre år äldre, vilket gjorde mig till grannens pojk och tre år yngre. För tolv- och femtonåringar är det en evighet man inte kan överbrygga ens med tidmaskin.
Sommarsvetten kliade och jag var irriterad i största allmänhet när Gunnar räddade mig. En skock flugor hade utsett mig till ställföreträdande koblaffa, och ägnat några timmar åt att öva landning på, provsmakning av och hastig start från min kropp. När Gunnar kom och frågade om jag ville gå med honom till havet funderade jag inte ens.
Jag hade legat och stirrat i taket ett par timmar. En armé av flugor klev omkring där uppe, högt över mitt huvud. Flygfäna spankulerade sävligt omkring i taket ett tag innan de släppte taget och fortsatte irritera mig. Om dödandet inte hade fläckat det nymålade innertaket, skulle jag med glädje haft ihjäl varenda en.
Man kan tycka att det är ett fegt sätt att visa makt – tro mig; få saker göder blodtörst som en kladdig sommardag och tusentals lyckliga insekter. Jag hade precis utvecklat en teori om hur flugor klarar av att gå upp och ner i tak när Gunnar klev in genom dörren.
— Hallå Jonas. Har du kul?
— Jag vet hur flugor gör för att hålla sig kvar i taket, svarade jag irriterat. Flugorna höll på att ta knäcken på mig.
— Jaså.
Gunnar lät inte särskilt intresserad, men just då spelade det ingen roll.
— De hittar en komocka, klafsar omkring i den ett tag tills fötterna är så kladdiga att de kan gå i tak. Om man riktigt känner efter när de landar på en är det som klister.
— Mmm. Jag ska till havet. Ska du med?
Jag ryckte på axlarna och reste mig upp. De vetenskapliga studierna fick vänta ett tag.
Vi gick tysta bredvid varandra. Jag sade ingenting eftersom han var tre år äldre. Man tilltalar inte tre år äldre killar – man lyder dem. Gunnar sade ingenting eftersom jag var tre år yngre. Man tilltalar inte tre år yngre killar – man dresserar dem.
Där gick vi alltså, sida vid sida och utan ett ord. Jag tyckte det var bättre än att ligga och fundera på om flugorna satte fotspår i taket. Vad han tyckte vet jag inte, men jag antar att det kunde vara tufft med en egen slav.
På hörnet av kvarteret fanns en ödetomt. Egentligen bestod den bara av några risiga träd och en massa gropar. Ingen skulle någonsin vilja ha den – det visste alla. Dels var tomten dålig i sig, dels låg den bredvid en villa som tillhörde kvarterets största fifflare. Han hade köpt grönområden, lovat att inte bebygga dem och sedan sålt marken till ett byggföretag som gjort snabbköp och parkeringsplats av stället. För att hämnas började några gubbar i trakten fundera på att köpa ödetomten på hörnet och bygga en skyskrapa där. Allt för att skymma solen och utsikten för fifflaren.
När vi gick förbi ödetomten flinade Gunnar:
— Vad tycker du? Trettio våningar? Fyrtio?
Jag skrattade och svarade:
— Hundra.
Man ska tänka stort.
Gunnar dök in bland träden med mig i hasorna. En bit in stannade han – framför ett dött träd.
— Jag får inte för fassan, sade han och stack in hela armen i ett stort hål i stammen.
Jag minns att jag undrade om det inte kunde finnas råttor där. Eller spindlar. Eller ännu värre – flugor.
— Fassan tror att jag slutade för länge sedan, så jag får smygsnusa i stället, sade Gunnar och drog ut sin arm.
Det var det tuffaste jag hade sett i hela mitt liv – ett ihåligt träd att ha snusdosor i. Gunnar fortsatte prata:
— Ingen letar i ett gammalt träd. Listigt, va?
— Mmm.
Han stoppade dosan i höger framficka och gick ut på vägen igen.
Jag funderade på hur jag skulle få pappa att förbjuda mig att tugga tuggummi. Snusa fick jag säkert inte, men det var inte viktigt. Förbud mot saker man i alla fall inte tänker syssla med är helt meningslösa. Godis var däremot en annan femma. Och så behövde jag ju ett eget träd. Gunnar kanske kände till fler, tänkte jag och frågade:
— Finns det många ihåliga träd?
Han sneglade på mig.
— Snusar du också?
Nej, det gjorde jag ju inte, men man kunde liksom aldrig veta, svarade jag. Snabbt som ögat kunde man behöva ett ihåligt träd – och då var det bra att känna till några.
Gunnar flinade.
— Du får gärna låna mitt, om du vill.
— Tack, svarade jag tacksamt och undrade om flugor och spindlar kan ta sig igenom godispåsar av aluminium eller om det räckte att packa in ett hemligt förråd i plast.
Gunnar svängde av mot havet och jag hängde med som tuggummi under skosulan. Ju närmare havet vi kom, desto svalare blev det. Flugorna blev färre också – av någon anledning gillade de inte saltvatten. Jag misstänkte att de inte var specielt renliga och tänkte på hur de klafsade omkring i mitt tak. Över sängen. De höll kanske fortfarande på, trots att jag inte var kvar för att studera dem.
En ohygglig tanke slog mig – tänk om någonting från flugornas kladdiga fotspår skulle ramla ner i ansiktet på mig medan jag sov.
Det avgjorde saken. Jag tänkte sova under sängen i fortsättningen.
Stranden var gul och bred och vi var nästan ensamma där. Vågorna bröt in över några sandrevlar, och bidrog med sådant ljud som hör stränder till.
Gunnar satte sig ner och öppnade snusdosan. Hans stora stund hade kommit. Flera år senare insåg jag att snus i träd måste ha varit för honom som det var för mig att gömma porrtidningar under sängen.
— Vill du ha, Jonas? frågade han.
Om jag ville ha? Vilken dum fråga. Självklart inte. Brunt, illaluktande klet klarade jag mig utan, tänkte jag och svarade:
— Ja, tack.
Gunnar var trots allt tre år äldre, och jag hans slav för tillfället. Man säger inte nej när en härskare bjuder.
— Okej, titta då, så ska jag lära dig hur man gör.
Med vänster hands pekfinger och tumme tryckte han ihop en liten boll snus som han lyfte över i handflatan. Han kramade den hård och stoppade den under överläppen.
— När du sedan ska ta ut prillan gör du såhär, sade Gunnar och låtsades dra med pekfingret under överläppen.
— Det sista får du bort genom att dra med tungan under läppen och spotta.
Gunnar höll fram dosan mot mig.
Jag stirrade ner i den svarta öppningen. Nu eller aldrig. Man eller mus. Man eller mes. Mat eller snus.
Det var då min hjärna slutade fungera som överordnat organ i kroppen, och nödsystemet slog till – alla beslut fattades lokalt i kroppen.
Munnen pratade utan hjärnkontakt, mina tår spretade på eget initiativ och högerarmen gled ut mot snusdosan. Ögonen stirrade som förhäxade på sin kroppsbroder högerarmen när den doppade fingrarna i en mörk, fuktig och illaluktade sörja, plockade med lite av det fuktiga och illaluktande, kramade det till en spretig och inte alls fast klump och stoppade det under den intet ont anande läppen.
Armen, som då hade gjort sitt, sjönk nöjt tillbaka utmed kroppen. Kvar fanns ett ansikte som på eget bevåg blev allt grönare, en mage som bubblade som vore den kolsyrad och en mun som snabbt hade fått mer än nog av livets goda.
— Gott, visst är det, tyckte Gunnar.
Var fanns min upptäckarlusta? Kunde jag inte hålla ut längre än femton sekunder? Hur skulle jag klara mig om fienden fick tag i mig under ett krig och bestämde sig för att tortera sanningar ur mig? Ganska uselt, insåg jag. Torteraren skulle på sin höjd behöva visa en burk General för att få mig på fall.
När ansiktet passerade turkos hade munnen fått nog. Det var inte tal om att kontakta armen – tungan gick till angrepp på helt egen hand. Med ett elegant svep under läppen sopade den in snuset in i munhålan.
— Mmm så gott, hörde jag Gunnar säga innan jag gjorde mig berömda imitation av en vertikal fontän med brunt vatten.
Snusblandad saliv sprutade ur munnen. Nu visste jag hur flugornas kladdiga fotgegga smakade. Hela tungan var full av det. Smaklökarna var alla döende och mitt ansikte var blågrönt på ett sätt som bara kallbrandspatienter annars får uppleva. Just då hade jag ingenting emot att få huvudet och andra vitala delar amputerade.
— Nej du ska börja med fingret, sade Gunnar hjälpsamt. Sedan tar du tungan. Han skrattade. Men nu är det väl lite sent, antar jag.
Jo, kunde jag berätta för honom. Det var lite sent.
På vägen tillbaka stoppade Gunnar in sitt snus i det ihåliga trädet igen. Jag följde inte med honom till platsen där skyskrapan skulle ligga. Risken att jag svimmade där inne och aldrig blev återfunnen var för stor – med min naturliga kamouflagefärg i ansiktet hade jag blivit osynlig.
Flugorna i taket höll fortfarande på när jag återvände till sängen. De vandrade fortfarande fram och tillbaka, men det spelade ingen roll längre. För min skull fick de klampa omkring hur mycket de ville. De fick lämna vilka spår som helst i taket – jag brydde mig inte ens om ifall deras fotspår föll ner i min skalle under natten. Det kunde omöjligt bli värre eller äckligare – flugornas bidrag gjorde varken från eller till.
En troende skulle kanske säga att jag hade fått smaka syndens bittra frukter, men jag visste bättre. Det var grannen, fifflaren med det asfalterade grönområdet, som hade börjat sälja kopannkaka på burk.
Jag stirrade på flugorna i taket och undrade om de visste att fotgegga numer fanns i närmsta konsumbutik – att de inte längre behövde hålla sig med egna kossor.
Det var de viktiga insikternas och vidriga insekternas sommar.