Det var andningen som var mitt största problem. In-ut-in-ut – ni vet den där vanliga sortens andning. Det var den som var problemet.
I ett ögonblick av insikt om livets realiteter hade jag vänt den benådande själen ryggen och därefter flugit omkring vid vattendrag för att genomskåda det lilla och självömkligt fattiga liv som ryms i fega sniglars skal.
Bananernas släktingar levde i klasar – sniglar på sniglar på sniglar i dignande snigelklasar och jag trodde inte mina tjuvaktika skatögon – sesam hade öppnat sig. Med sedvanlig brist på kroppsskam svepte jag ner och – inte kunde väl det skada – tog för mig: näbben full!
Japp: det var inte det stora gapets mistande som var problemet – det var andningen.