Måndag morgon och regn. Hållplatsen var tom som vanligt. Den person som ansvarade för busslinjens sträckning visste inte hur öde området verkligen var.
Varje hållplats hade utrustats med en kur och en bänk. Bänken verkade vara byggd av blöt tvättsvamp för den som någongång hamnade i kuren – satte man sig ner blev man sur. Det spelade ingen roll hur varm sommaren blev; fuktiga sittplatser var en sorts naturlag.
Hållplatsens egen människa kom för att vänta på morgnarna. Han väntade aldrig länge, och valde alltid att sitta. Bänk och bak hör ihop, resonerade han. Så länge han kunde minnas hade han varit skyddad mot fukten tack vare byxornas insydda sittlappar av galon. ”Både snyggt och funktionellt”, hade försäljaren sagt. ”Inne just nu”, hade han fortsatt. ”Alla har det.”
Han köpte ett par. Att galonen höll fukt ute var viktigt. Att den samtidigt höll svett inne var mindre viktigt. Att han faktiskt var våt om baken hela dagen på grund av byxorna betydde ingenting alls. Det kunde man åtgärda med några varv toalettpapper i kalsongerna.