Vintern hade varat längre än vanligt. En normalskånsk vinter varade sällan mer än tre månader, men det senaste året hade det nästan blivit dubbelt upp. Snön hade kommit i november och sedan envist legat kvar ända till april.
Dödsryckningarna hade aldrig varit tydligare. Gång på gång på gång besegrades solen och värmen av ännu fler snöbyar, längre perioder av kyla.
Det var vinter som på farfars tid. Det var en vinter som gick till historieböckerna – inte för sin kyla eller sina många dödsfall eller ens mängden nederbörd. Nej det man skulle minnas av vintern 1995–96 var att den var så utdragen, att den aldrig försvann.
Det var ett år utan vår, ett år helt utan smygande liv. En dag var det kallt för att nästa vara tio grader med strålande sol.
Metamorfosen var ögonblicklig på ytan. En dagen noll grader, nästa tio i en halv behaglig sommartemperatur, en tredjedels värmebölja – över en natt. Det var på livsplanet ingenting hände. Träden återuppstod inte, blommorna kom inte och åkrarna grönskade inte. I alla fall inte över en natt. Det gröna skimmer som syntes från lantbrukarnas nytöade jordlotter verkade främst orsakas av mögel.
*
Den lilla skånska staden värnade inte om miljön – inte egentligen. Anledningen till att man inte saltade vägarna var i stället att man försökte bli av med all biltrafik genom att göra vägarna ofarbara. Året runt hade bilisterna märkliga trafikljus att slåss mot och på vintern var det dessutom halt.
En sak stadens politiker däremot inte vågade låta bli var att grusa vägar och cykelbanor. Att inte alls försöka åtgärda halkan skulle säkert vara åtalbart, det insåg man, och strödde därför ut småsten på stadens vägar.
Att det gjorde hala vägar ännu farligare för cyklister spelade mindre roll. Det var halt och man hade agerat.
Gott så, ansågs det.