Idag mötte jag en vämjelig människa. Det var inte vad hon sade eller gjorde. Det var inte hur hon såg ut eller luktade. Det var inte hennes röst eller intellekt.
Ändå fann jag henne synnerligen förfärlig, klart vämjelig, nära nog vidrig.
Hon satt på andra sidan frukostbordet och såg på mig med samma trötta leda som alltid. För henne var jag ointressant. En sparringpartner som aldrig varit nära att få in en träff. En slagpåse som aldrig gett igen. En måltavla.
Än hatade jag inte, men åren hade lärt mig mer om ordets verkliga innebörd. Dess avgrundsdjupa betydelse blev tydligare för varje frukost, varje lunch, varje kvällsmåltid. Än var jag inte framme, men jag ville dit. För varje gång hon förintade mig med blicken längtade jag mer.