Karriärstigen hade varit lång och mödosam, och inte lett särskilt långt. Stefan hade funderat på om han hade det i sig. Om hans armbågar var vassa nog och om samvetet rymde det som krävdes.
Nu var det hur som helst för sent. Vid fyrtio skulle man vara etablerad, så var spelreglerna. Han skulle få nöja sig med att vara tacksam att han alls hade ett arbete.
Tacksam. Tacksam vid fyrtio med tjugofem år kvar.
Med tunga steg tog han sig till kaffemaskinen och försåg sig med en av yrkeslivets få kvarvarande förmåner.
Ta tills du skäms, hade han fått höra sedan barnsben, och nu tog han helt utan skam. Hela muggen och flera gånger om dagen, men det räckte inte långt mot den malande besvikelsen i magen han kämpade ner varenda dag.
Tillbaka vid skrivbordet undrade han om excelrapporter verkligen var den enda sorts monument han skulle lämna efter sig. Några var avancerade och arbetade med pivot-tabeller och odbc-kopplingar, men ändå. På gravstenen ville han ha mer än några futtiga rader om kalkylprogram.
Eftermiddagen segade sig fram. Han stirrade ut genom fönstret och lät bli att dricka kaffet.
*
Han ville inte vara tacksam. Han ville inte ha en gravsten – han ville ha en katedral uppkallad efter sig.
Mer kaffe fick stå och kallna på skrivbordet medan han stirrade på tegelväggen utanför fönstret.
*
Katedral, inte gravsten.
Orden ville inte släppa.
Vem får en katedral? Helgon?
*
Det behövde faktiskt inte vara en katedral. Odödlig kunde man bli på många sätt.
Martyr.
Det enda som var fel med martyrskapet var att man bara förvärvade det genom att dö, och dessutom på ett välkänt, glamoröst eller orättfärdigt sätt.
Skulle han sätta eld på sig här på kontoret kanske?
Stefan, alla kamrerers martyr.
Det skulle troligen inte räcka med bensin på kontoret. Han var inte känd nog för att bli martyr. Han skulle mest ses som en kuf.
Innan han kunde bränna upp sig skulle han behöva bli guru i en egen religion eller ledare i en egen gerillagrupp.
Usch, nu blev det jobbigt igen. Han suckade och gick för att ta en kopp kaffe till.