Det var en ovanligt morgon eftersom mina synapser i hjärnan slogs på en och en i en långsam manuell process i stället för alla på en gång. Jag vaknade helt utan förmågor. Natten hade bestulit på allt jag lärt mig under trettionio visserligen ganska slappa år. Det var som att börja om, att lära känna min kropp och alla sinnen på nytt.
Ögonen ok?
Öronen?
Har jag någon känsel?
Genom en systematisk men grundläggande funktionskontroll upptäckte jag att en arm saknades, förlorad någonstans i havet av täcken och kuddar. Stressen var kortvarig. Armen satt där den alltid hade gjort, men låg vriden på ett sätt som gjorde att den hade somnat.
Jag grymtade och rullade ur sängen. Skulle den här dagen bli någonting behövde jag kaffe. Massor av kaffe.
Nu.