Svett

Svetten luktade så gott den kunde efter ett par dagar utan tvål och vatten. Jag behövde inte anstränga mig för att ta reda på varifrån; armhålan gjorde tillräcklig reklam för sig. Överarmarna kletade fast mot kroppen på ett sätt som vi svenskar sedan barnsben är ovana vid. All värme som passerar våra gränser gör det som asylsökande på väg att avvisas – regeln för första asylland gäller all temperatur över tjugo grader.

Mina ögon glodde håglöst ur sina överhettade hålor medan jag försökte mota hettans demoner med en kall läsk, bara för att en gång för alla inse att alla besvärjelser var meningslösa. Svordomar, böner och metafysiska riter hjälper inte mot de astronomiska och meteorologiska fenomen som då och då envisas med att hemsöka det mycket lilla och bananliknande land, vars infödingar har en stark längtan efter sol och värme bara när dessa håller sig på avstånd.

Jag satt på verandan till det sommarhus som var den enda vision och dröm min pappa hade tillåtit sig att ha. Någongång i unga, bohusländska år hade han begåvats med en vision av paradiset i form av en sommarstuga med kringbyggt trädäck, en ordentlig uteveranda och en trädgård som skötte sig själv utan inblandning från arten homo sapiens besserwissus. Steg för steg, i takt med att sparkontot gick från rött till svart med allt fler nollor på slutet, hade han förverkligat sitt legobitsbygge.

Efter den förra ansiktlyftningen hade verket egentligen fullbordats, men jag borde vetat bättre än att tro att drömmar någonsin pensioneras. De lever sina egna liv och ställer till ett helvete för oss som tvingas leva under oket av ständigt ofullbordade idéer och växande ambitioner. Pappa hade helt enkelt börjat om igen. Under parollen Förnyelse -96 hade han börjat bygga om badrummet till vår sydsvenska plantage, vars huvudsakliga produktion bestod av tallkottar, ogräs och mullvadshögar.

Ingenting man blev rik på med andra ord. Där jag satt spelade just förmögenhet och värdsliga rikedomar ändå ingen roll eftersom hettan berövade mig på den lilla must jag normalt använde till att släpa mig igenom dagarna.

Inne i huset skrällde telefonen. Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i fågelsång och trädkronors sus, men de vinner åtminstone jämfört med våra moderna kommunikationsmedels sätt att pocka på vår uppmärksamhet. Den själsfrid jag ibland snubblar på överraskar mig lika mycket som nyktra minuter utan absitinens överraskar ett fyllo. Telefoner och själsfrid går inte ihop.

Vem hade telefonnumret till denna vår ogräsplantage som länge hade varit telefonfri? Jag orkade inte gissa och ville inte svara, så det fick ringa.

Efter tio signaler började jag undra vem det var, och det är denna min ständiga oförmåga att strunta i omvärlden som kommer att ta kål på mig till slut, det är jag övertygad om. Någonstans i min hjärna går en gräns där nyfikenheten över vem som ringer är större än mitt behov av att sitta still och svettas – det där man sinnesförvirrat nog kallar frihet när man arbetat sig igenom en lång vinter. Till slut blir det värre att undra än att släpa sig fram till luren och säga hallå.

Mitt i den trettonde signalen fick jag tag i luren.

”Hallå.”

”Tjena Jens. Anders på HD.”

Nyhetschefen på Helsingborgs Dagblad, en av mina fasta beställare, dessutom en kille jag hade tur nog att komma bra överens med. På sätt och vis var det väl mitt jobb att hålla mig väl med nyhetschefer och annat tidningsfolk som hade rätt att betala för texter, idéer och nyhetstips. Som frilansjournalist hamnar man lätt i en situation då man undrar om det inte vore lättare att tjäna pengar på sin kropp eller möjligen en utsliten samling begagnade bilar; att sälja en artikel kan handla om samma prostituerade fjäskande för den svårflirtade köparen. I slutändan har vi frilansande pennor samma mål som både professionella sängvärmare och yrkesljugande bilmånglare: att komma in i köparens plånbok.

Det är lätt att inbilla sig att en frilansjournalist har ett fritt liv, att han skriver några förgyllda rader som säljer sig själv och sedan ägnar sin tid åt att imitera playboy från filmer. Sanningen är mer dyster. I själva verket säljer sig nämligen inte texter särskilt bra. För mig går mer än hälften av tiden åt till att sälja material, att hitta köpare, ringa runt till tidningar och magasin – oftast fackförbundens tidningar som är storköpare och försörjer en hel del av landets frilansar. Har man tur, vilket oftast betyder kontakter, får man ett långsiktigt kontrakt med ett par tidningar.

Jag skrev en veckokrönika i ett par tidningar vilket gav några tusen i månaden. Ville jag tjäna mer pengar, så att jag med andra ord kunde leva på yrket, fick jag slita på Telias ledningar och irritera redaktionschefer, precis som alla andra drömmare som vill kunna skriva självständig eller fritänkare på visitkortet.

”Jag trodde ni anställningskontraktens slavar respekterade och högaktade semestern”, började jag i ett försök att vara lustig, men Anders röst log inte när den fortsatte:

”Frilansar har niomånaders semester, från september till maj. Sommaren är högsäsong för er, det vet du bättre än jag. Vill du ha jobb?”

Han hade rätt. Egentligen hade jag inte råd att ha vara ledig. Jag borde ha dåligt samvete – förgås i de kval som rätteligen drabbar dem som vistas i helvetets förmak, den plats där evighetsarbetare som journalister och bönder tillbringar sin semester – men jag hade helt enkelt bestämt mig för att världen inte skulle fara illa av att ytterligare en person försökte förverkliga sin dröm om den perfekta lättjan. Att göra ingenting till en konstart.

”Nja, jag känner att OS behöver mig. Coca cola och Kodak måste få valuta för sina reklampengar.”

Sommarens sporthändelse var Atlantas OS som i princip visades dygnet runt. Obegripliga och totalt ointressanta sporter varvades; deltagarna kom från länder jag inte kunde stava till. På något sätt satt jag trots allt fast i dess nät. Som miljarder andra runt världen deltog jag i denna masspsykotiska rörelse. Glodde, tyckte och kom med initierade förstå-sig-på-kommentarer, samtidigt som jag klämde mig på bilringarna och undrade varför min trettiotvååriga kropp började bli framtung, varför kläderna inte längre passade lika bra, varför mina armmuskler var ordbehandlaranpassade – de räckte bara till för att trycka ner tangentbordets knappar.

Det var ingenting jag var nöjd med. Ett par gånger om dagen hände det att jag lade en hand på min växande mage eller allt djupare hängande haka, men det tycktes inte spela någon roll att jag blev allt sämre berörd, allt mer äcklad, av min egen kropp. Toleransen ingick i en ohelig allians allians med lättjan och tillät mig att stillatigande och sittande betrakta mitt eget förfall. Jag var ett levande bevis på den mänskliga rasens förmåga att anpassa sig efter de mest märkliga förutsättningar och hoppas på de bisarraste utvägar. Kanske skulle magen försvinna av sig själv.

Visst. Och julen är en mysig högtid då alla har någonstans att ta vägen, en varm och välkomnande familj att dra sig tillbaka med. Visst.

Jag strök sorgset över min buk och suckade.

”Gör som alla andra och kolla på reprisen på morgonen. Förresten är det bara skit första veckan. Sommar-OS tar inte fart förrän friidrotten sätter igång på fredag. Du har två dar på dig, det borde väl räcka för ett av dina mallade reportage.”

Jag lät förolämpningen passera. Kanske han hade rätt, ändå. Att jag satt still på min växande häck gjorde ingen gladare.

När jag inte svarade fortsatte Anders av sig själv:

”Du växte väl upp nära lernacken?”

*

Jag startade bilen med den sorg som drabbar den som vet att en epok är över. Magen sved ikapp med ögonen och hjärnan var till brädden full av olust av en sort som aldrig kan kallas professionell hos den som vill delta i samhällsdebatten på ett eller annat sätt.

Tvärtom måste varje yrkesman kunna reglera kranen av egna känslor i förhållande till de uppdrag man åtar sig. Grundstenen i all journalistutbildning är att lära sig kontrollera och reglera sin egen subjektivitet; strypa den helt går inte – däremot kan man kompensera för alla egna uppfattningar genom att låta motståndarsidan komma till tals, vilket skapar en mångsidig subjektivitet, en förment åsiktsneutralitet – den hederligaste samtidsbild vårt västerländska samhälle har skapat. Varje journalist tvingas glömma ordet objektivitet som varken finns eller har någon innebörd. På matematisk väg kunde detta tydligen bevisas: man kan aldrig förhålla sig objektiv till ett system som man är en del av.

Detta är inget nytt för den som någongång har läst en tidning eller sett ett nyhetsprogram. Reportrar specialiserar sig inom ett område, skaffar sig kontakter och relationer – blir beroende. Man får uppdrag i förhållande till vad man kan, inte till vad man inte kan. Ingen nyhetschef i världen belönar den okunnige och blåögde om någon som redan är insyltad finns tillgänglig.

För min del innebar det att jag var tvungen att behärska min lust och tygla min olust inför alla uppdrag, men just den här gången var det svårare än vanligt.

Lernacken. Slagghögen i närheten av den trygga lilla plaskdamm där jag växte upp, lärde mig misslyckas med flickor och mötte livets första nederlag. Med tiden hade jag tagit revansch på minnena av de tidiga åren, men att återvände påverkade mig alltid på samma sätt. Olusten och förlägeneheten som orsakades av alla genomlevda års misstag gjorde sig påminda, tvingade mig på defensiven. Borta var det självförtroende som alla senare år hade byggt upp, ett självförtroende och en säkerhet som bara tycktes finnas och fungera på annat håll. Ibland tänkte jag att till och med Stålmannen led av samma syndrom: på sin hemplanet var han kraftlös; det räckte faktiskt med en bit sten från hemplaneten för att göra honom spak.

Att jag led av samma komplex som en seriefigur hjälpte inte upp humöret. Magen var sin egen elvisp när jag passerade Hallandsåsen söderut, på väg mot min födelseplats, parkernas stad.

*

Det borde bli ett enkelt knäck. Ingenting talade i och för sig någonsin för någonting annat i den första fasen av ett uppdrag. Innan man var igång, innan fällebenen kom in i bilden, innan bråkstakar och översittare började ställa till problem som om det var en OS-gren såg det mesta lätt ut.

Jag misstänkte att mitt självbedrägeri egentligen kallades hybris. Jag var inte tillräckligt gammal för att ha drabbats av yrkessjukan cynism, inte tillräckligt rutinerad för att känna problemen dyka upp med något förvärvat sjätte sinne, inte tillräckligt trött och sliten för att längta efter den kick man bara kan få av att platta till uppblåsta småhandlare som ogillar att lämna ut upplysningar de enligt lag är skyldiga att tillhandahålla. Min bild av mig själv som Stålmannen levde fortfarande i högsta grad; med mitt pressleg som slängkappa och insvept i tryckfrihetsförordningen tog jag på mig rollen som de svagas beskyddare, de ondas och girigas betvingare.

Bilden fick mig att le, men det var ett leende som blev mindre för varje år, i takt med att min självsäkra stålmanskropp bit för bit, kroppsdel för kroppsdel, ersattes av en sliten och rutinerad cynikers lemmar; som ett modernt Frankensteins monster.

Höger hand höll ratten medan vänster näve gjorde sin dagliga rutinkoll, först ett nyp i dubbelhakan och sedan en snabbkoll i maghöjd. Efter flera år då jag hade hedrat och utövat sittandet som om det var en religion, hade min kropp slutligen börjat slå tillbaks. Det var en bitter upptäckt. Att kämpa låg inte för mig. Bortskämd med att kunna äta allt och göra inget, och ända kunna gå på stranden utan att det korvade sig i maghöjd, såg en del av min hjärna kroppens plötsliga förändring som ett svek, ett knivhugg i ryggen. Det var inte tillåtet att byta spelregler till andra perioden, resonerade min bittra och bedragna del, att utan förvarning metabolisera födan på ett annat sätt, längs andra vägar och med helt andra mellanprodukter. Fettet hade skaffat fått sitt brofäste och inledde snabbt sin invasion av min oförberedda kropp. På sätt och vis var jag som min bild av Sveriges försvar – i kampen mot fettet var jag dåligt rustad, på gränsen till slagen på förhand, lamslagen inför tanken att faktiskt behöva agera; om jag bara blundade och åt sallad till lunch en gång i veckan skulle nog allt ordna sig.

Men handen visste bättre än hjärnan. Millimeter hade blivit centimeter som hade blivit decimeter. Sallad var inte nog.

*

Tankarna ville inte sluta snurra, vilket var ett bättre tecken än något på att semester var någonting jag behövde mer av. Jag visste också sedan tidigare att jag är kass på att tåla förändringar. Att behöva vakna i tid och ägna mig åt någonting som skulle kunna kallas självdisciplin fick mig alltid att må illa i början. Efter ett par dagar skulle tanken på arbetet i sig inte längre kännas som en spark i magen varje med varje nyvaknat andetag. Efter ett par dagar skulle jag vara van vid att sparka mig själv, jag visste att jag skulle vänja mig, men vem vill vänja sig vid något sådant när man lika gärna skulle kunna vänja sig vid att vakna till den svala förmiddagsbrisen, en nylagad kopp kaffe och ett vänligt bemötande?

Som det nu var fixk jag nöja mig med min egen spegelbild om jag ville ha något bemötande alls.

Nej, att avsluta semestern gav ingen favoritkänsla, kalla mig bortskämd, men jag tror att de flesta håller med. Arbetets första minuter är då man önskar att alla svenskar kunde få fem veckors jobb och fyrtiosju veckors semester i stället för tvärtom.

Jag mindes mina somrar för bra längesen, femton, tjugo år tidigare. Pappa brukade ligga i hängmattan och läsa en bok eller tidning, när jag och min tre år yngre syster strök fram som rastlösa katter på jakt efter någonting att sätta tänderna i, någonting att göra. Där han låg och läste låtsades han först som ingenting, men efter några minuter kunde han inte ignorera oss längre.

“Pappa, vad ska vi leka?” frågade vi uttråkade.

Han brukade lägga bort tidningen och se ut som om han tänkte. Efter några sekunder såg han på oss igen med ansiktet fullt av ljusa idéer:

“Vet ni vad? Jag har en jättebra sak vi kan göra…” Här pausade han medan vi kände sommarens tristess försvinna – den eviga sommaren som aldrig tog slut och som aldrig var tillräckligt rolig. Och så kom de förlösande orden:

“Vi leker semester”, sade pappa, plockade upp sin tidning och fortsatte läsa.

Det är inte förrän på senare år jag har haft vett att förstå vilket geni jag härstammar ifrån.

*

Lernacken var slagghögen av kalksten som skulle utgöra Öresundsbrons brofäste på den svenska sidan. Det låg mitt emot Skanskas kalkbrott i södra Malmö, mellan Limhamn och förorten Bunkeflostrand, en blå stadsdel där flertalet bosatta hedrade staten genom att betala maximal marginalskatt.

Det var också den del av världen jag hade vuxit upp i. På den tiden var själva lernacken tabu – den låg bortanför BP-macken, och så långt bort fick ingen gå. Riskerna var för stora, sades det. Lernackan var ingen lekplats, sades det. Man kunde skada sig illa värre, sades det.

Naturligtvis hade alla vi ungar i Bunkeflo varit i, vid, på och under lernacken massor av gånger.

Högen av lös kalksten var en sorts iongenmansland, ett litet krigshärjat område alldeles i närheten av vår beskyddade idyll. På nacken gällde inga vanliga regler; vi kunde komma dit som minröjare eller upptäcktsresande, som galärslavar eller erövrare.

För att kunna ta sig upp längs den branta sidan tvingades vi dra oss upp med hjälp av rostiga och taggiga stålvajrar som löpte uppifrån och ner längs sidorna. De kanske skulle hålla stenen på plats, vad vet jag. För oss blev linorna till änterhakar som hjälpte oss inta en borg eller annan befästning.

Väl uppe fanns inte särskilt mycket att göra, bortsett från att passa sig för de jättelika hjullastare som dundrade genom området utan tanke på att småungar var där och lekte krig. Vi skövlade och slaktade och mördade. Efter oss lämnade vi ett nerbränt landskap, en död och öde remsa natur som inte hade en chans att återuppstå.

Vårt krigsbyte varierade. Någongång kröp vi en hel dag på alla fyra och plockade tillknycklade kulor som vi trodde var gjorda av tenn. Rikedomen hägrade, för tenn var dyrt, det visste vi. Dödsoffren på vår sida blev kläderna samtidigt som bytet naturligtvis var helt värdelöst.

En annan gång hittade vi en påse med fuktskadade herrtidningar. För oss trettonåringar var bytet det närmaste livets mening vi kom.

Det var tillbaks dit jag nu hade kommit. Till min gamla lekplats, min gamla fyndplats för prima arkeologiska klenoder som begagnade nakenbilder, tillknycklade stålkulor och kalksten, kalksten i massor.

Normalt sett hade jag ringt i förväg, men det här var ingen normal situation. Jag ville inte behöva möta mina gamla demoner och ett intervjuoffer på samma gång, det var bättre att excorcera de onda andarna först, att göra upp med minnet på egen hand.