Morgonen var en katastrof. Inte mer än tio minuter gammal och redan förstörd. Vissa var bra fräcka. Ringa så tidigt och göra reklam för försäkringar, hur kunde de? Dessutom var hon var med i nix-registret, men vad brydde sig telefonsäljarna om det?
Lisa satte på kaffebryggaren och hoppades att det skulle göra någon skillnad. Fem minuter senare visste hon bättre. Viss ilska hjälper ingenting mot.
Hon duschade och klädde sig snabbt. Kläderna satt illa och klämde på kroppens vitalaste surnerver. Hon riktigt kände hur morgonens irritation fortplantade sig som jästceller i en degbunke.
Ilskan pöste medan hon brottade på sig den motspänstiga jackan, på väg ut ur huset. Hon svor och satte upp jackan på dagens dödslista som redan var beklämmande full; därefter gick hon ut till bilen på uppfarten.
Repan på lacken, är den ny?
Grannens tioåriga pojke hade spelat fotboll på gatan på sista tiden. Hon satte upp honom på dödslistan också. I alla fall hans fotboll.
Framme vid kontoret försökte hon parkera. Bilen fick inte plats. Hon var visserligen ingen fickparkerare, men nog skulle bilen bredvid inte stå fullt så nära? Inte alls. Hon visste vems bilen var. Det var Olofsson på ekonomi, han som aldrig bjöd på fika. Den snåle fan, det här skulle han få äta upp. Nu bråkade han med fel Lisa.
Med bestämda steg tog hon sin in på kontoret, slängde sin väska vid skrivbordet och stegade vidare mot ekonomiavdelningen. Hennes kollegor vände sig om när hon kom. Följde henne med blicken genom kontorslandskapet, där ekot av hennes tunga steg dröjde sig kvar i luften som en obehaglig doft.
Hon svängde runt hörnet och in i Olofsson rum. Det var tomt. Han var inte på plats.
Utan att tänka tog hon en gul lapp, en penna och skrev. Lappen satte hon på hans datorskärm och marscherade därefter ut.
*
Olofsson kom med kanelbullen i högsta hugg. Han visslade på en melodi från radion. Det var falskt, men ingen tvekan om att dagen varit lyckad dittills. Som vanligt, tänkte han.
Jag är en livad lax!
Olofsson stoppade bullen i sin väl ätvana mun och kände hur den överdimensionerade kroppen tog till sig näringen. Njöt av gödningen som alltid. Nu saknades bara en burk Cola. Kanelbulle och cola, det var receptet på en bra dag!
Han gick in i rummet och sjönk ner på stolen framför datorn. Lade fingrarna på tangentbordet och tittade upp. Den gula post-it-lappen tittade tillbaks. Stirrade. Blängde på honom.
Han läste och kände hur blodet lämnade huvudet för att sedan återvända. Det spände i bakhuvudet och snurrade för ögonen, och han ville inte längre ha Cola och kanelbulle.
Mot hjärnans vilja fixerade sig ögonen på lappen igen, läste skymfen på nytt, trots att han inte alls ville.
”Hur fan parkerar du? Lär dig köra ordentligt eller cykla till jobbet. Det skulle din kropp behöva!”
Underskriften kunde han inte läsa. Han slet bort lappen från skärmen och komprimerade den med sin fulla styrka. Olofssons enorma händer kramade tills blodet lämnat underarmarna, och pappersbollen ångrade att den någonsin blivit född.
Han vred stolen mot fönstret och stirrade tomt ut på torget utanför. I vanliga fall tyckte han om livet och rörelsen, men nu irriterade det honom. Dagdrivare som inte kunde få riktiga jobb. Varför skulle de drälla just här?
”Olofsson, du är sen. Ska du vara med får du komma nu.”
Han väcktes ur funderingen av att Svedenbratt stack in huvudet i rummet och spred oro. Han var alltid på jäkla stressad.
”Ditt tillgjorda as, har du med det att göra då?”, fräste Olofsson och vräkte igen dörren framför näsan på kollegan. Han ville vara i fred.
*
Utanför stod Svedenbratt med andan i halsen, glad att han levde. En dörr i ansiktet kan ge näsblod och fingrar i kläm kan bli avklippta. Båda sakerna skulle betyda att han sölade ner sig inför mötet, och det gjorde honom först orolig och snabbt rasande.