Efter tre lik i garderoben och ett par åldrande spöken under sängen avslutade jag kvällens jakt. Min kvot var full – jag hade inte licens att excorcera fler ohyggligheter per dygn. Några odjur fick helt enkelt vara kvar hos min sexåriga dotter till dagen efter.
Jag var lite besviken; det hade gått för fort. Vissa dagar ville jag slippa slåss mot den andra sidan, men idag hade jag haft en dålig dag på jobbet och kände för en riktig konflikt. Tyvärr hade både liken och spökena varit ur form. Att tränga in dem i ett hörn och eliminera dem hade inte stillat min blodtörst på långa vägar när.
Årets spöklik höll helt enkelt inte för några längre jaktpass; någonting hade hänt jämfört med tidigare årgångar. Det var som om ektoplasman var sekunda vara. Andrasorteringens gastar, lika lätta att ladda ur som gamla brunstensbatterier.
På väg ut ur Tildas rum hejdade jag mig. Jag hade glömt att kvarlämnade vålnader ibland stönade oförskämt högt så att hon inte kunde sova. Jag gick tillbaka, pussade min prinsessa på pannan och lade en spade på golvet bredvid sängen. Blev det för mycket ljud kunde hon alltid lappa till dem – det brukade göra susen.
När jag gick ut stängde jag dörren bakom mig ordentligt. Jag skulle ta en kvällsmacka och ville inte bli störd om Tilda bestämde sig för att banka lite vett i sina vålnader.