Bilderna på barnen fanns över hela huset. På väggarna i vardagsrummet, skrivbordet i arbetsrummet, hyllan i hallen. Överallt möttes man av husets båda barn, ibland i färg, ibland i svartvitt. Truligt trotsiga spädbarn varvades med spontant busiga skolungar och tillrättalagt ointresserade tonåringar.
De två ungarnas framfart hade satt sina spår på allt från trösklar till tapeter som aldrig hade bytts ut. Inte ens taket var vidgjort. På dörrposterna i garderoberna visade streck hur barnen vuxit genom åren. Familjen hade flyttat in när huset var nybyggt och sedan stannat kvar på samma ställe. De hade intalat sig att de trivdes, men egentligen berodde det på att de var bekväma. Att bryta upp var besvärligt och dyrt. Att bo kvar blev enkelt i jämförelse.
De hade fått många bra år tillsammans. Familjen och huset, med alla minnesmärken.
När barnen flyttade blev det riktigt livligt ett tag, men nu var de tyst i huset. Greta satt vid köksbordet och löste korsord. Tre meter bort låg Gustav i en burk. Frystorkad på det senaste, miljövänliga sättet. Han var inte lika vass på ordlekar längre, men han ville vara med ändå.