Alla var döende. Under flera år såg jag dem alla långsamt förtvina och gå under. Generationer dog. Hela folk försvann. Kontinent efter kontinent var smittad; art efter art drabbades och ingenting undgicks.
Det som förvånande mig var att ingen protesterade. Ingen gjorde någonting. Ingen bar skyltar med texten RAGNARRÖK. Ingen talade om apokalypsen. Ingen nämnde yttersta dagen. Alla fann sig i den långsamma undergången och levde på som vanligt.
Det var först många år senare jag hörde namnet på farsoten.
”Ålderdomen kommer vi inte undan” sade en av de drabbade.
Ålderdomen. Den yttersta dagens dom. Ålderdomen.
Vad var detta för farsot? Vad var detta för dom som alla fann sig i? Hur kunde dessa mina främsta skapelser finna sig i undergången så lätt, jag som gjutit dem så fulla av mod och livslust? Var fanns de som trotsade förutsättningarna och försökte bryta sig ur denna till synes oundvikliga fälla?
Hur kom det sig att mänskligheten när all kom omkring lydde? Inte skulle väl någon kommit på idén att kalla människor lydiga? Det förbryllade mig.