Mötesdöden hade drabbat sex personer redan. Den arbetade långsamt men målmedvetet och sövde successivt deltagare efter deltagare.
Rummet sjöd inte längre av liv. Den enda som hördes var föreläsarens monotona stämma, knappt märkbar över luftkonditioneringens dova brummande i bakgrunden.
De tjugo ursprungliga mötesdeltagarna var nu fjorton varav fem sov, tre surfade på aftonbladet.se och två småpratade med varandra i stället för att lyssna.
Bengt-Erik behövde döda någon. Nu. Helst föreläsaren, men annars vem som helst. Föreläsarens monotona tonläge, det dova brummandet och pliktkänslan som höll honom kvar i detta Dödens Väntrum gjorde honom galen. Det kröp en hel myrstack under skinnet och spöken från eviga generationer torterade hans sinne.
Det fick räcka nu. Han stängde ögonen och aktiverade sin superkraft. Bengt-Eriks kropp bleknade och ersattes av Osynliga kvinnan, hans okända alter ego. Utan att tveka lyfte han sitt enda tillhygge, en bläckpenna, och rusade mot föreläsaren med ett blodisande tjut, till synes kommet ur tomma intet.