Vem kunde tro att de små baggarna skulle ta så hårt på minnet? Några småskitar som man inte kunde se. Fasen, det var inte kul, men det verkade som om de livnärde sig på hjärnor. De som kom ihåg blev allt färre.
Från början verkade det inte så illa. Allt var som vanligt, trodde man. Att gumman Pettersson inte mindes spelade ingen roll – det var som det skulle. Fasen, tanten var ju så gammal. Säkert femtio.
Men sen ändrades nåt. Gumman Pettersson var inte ensam om att skrumpna i huvet – överallt försvann kunskap.
Innan kompisen Anders dog beskrev han det som att få maginfluensa i hjärnkontoret – det man stoppade in i skallen rann lik förbaskat ut direkt oavsett hur mycket man stoppade in. Sen glömde han mitt namn och sitt namn och att han egentligen var en hejare på att fixa bilar och så dog han. Pang bara.
Han var en av de första – en av dem som glömde snabbast. Han liknade inte alls mig. Jag har aldrig haft så mycket att glömma, och bra är tydligen det. För mig har det aldrig varit svårt att behålla huvudet intakt.
Jag antar att det handlar om att ha små hål i skallen. Anders hade alltid stora jättekanaler in i huvet – för honom tog ingenting tid att fatta. För mig var det aldrig så. Mina kanaler in i huvet har nästan alltid varit täppta med skit.
Det jag har begripit har fått snirkla sig in i mina trånga, igenvuxna gångar, medan Anders begrip har kunnat åka racerbåt.
Det är skillnad på er ungar, brukade mor min säga, och visst var det så. När hjärnätarna kom fick de lift med racerbåtarna till hjärnan och kunde börja käka på nolltid. Kanalerna bara fes ut kunskap.
Hos mig, däremot, kom knappt baggarna till. Jag vet faktiskt inte om de är där än, tror inte det. Men om de kommer får de ett jädra problem – mina kanaler är så trånga att ingenting rinner ut heller.
Så på ett sätt kan man säga att jag inte är avundsjuk. Min skalle passar mig.