Jag träffade min broder 1987, men det dröjde ett år innan vi blev vänner. Han kom utan skjorta men med väst, oklippt och med Etiopiens flagga på byxorna. Hela hans väsen var farligt och jag aktade mig noga att rubba hans känsliga cirklar.
Det visade sig som vanligt att min fantasi var farligare för mig än verkligheten.
Vi skulle tävla i musik tillsammans, min Broder och jag. Vi och många andra repeterade tills sena kvällar blev tidiga morgnar. Han ansvarade för att någonting alls blev färdigt och jag ansvarade för att spruta idéer – som vanligt utan minsta självkritik. Idéerna var mina barn; jag älskade och försvarade dem alla undan illasinnade påhopp från mindre bemedlade idioter som hade den dåliga smaken att ha god smak.
Eftersom den kreativa delen av min hjärna sedan längde visste att svett skadar idéflödet hade jag kört bil till repetitionslokalen. En hel, plågsam kilometer.
Pappa – en hårding med förmåga att alltid tro det värsta om mig – skickade en kopia av sitt testamente några veckor senare. När han dog skulle dödsboets förmyndare kontrollera min kropp, och om den saknade valkar blev jag arvlös. Pappa är en generös man – han ville bara att jag skulle veta.
Nåväl, det var natt. Parkering. Jag och min broder var ensamma kvar – alla andra hade redan åkt hem. Det var där det började, det var där vår pakt inleddes. Vi vandrade omkring runt tegelhuset. Gick bredvid varandra och pratade om livet, döden, varför det är meningslöst att leva och varför det är ännu sämre att inte göra det.
Midnattsfilosofi skulle man kunna kalla det. Vänskap skulle man också kunna kalla det.
Vi blev bröder i nyktert tillstånd – varken han eller jag drack. Det hade ingenting med religiösa, alkoholpolitiska eller hälsonyttiga ställningstaganden att göra – vi tyckte helt enkelt inte om smörjan.
Jag och min broder tvingades igenom vårt elddop ett halvår senare. Alla musiktävlingar var avgjorda; livet lunkade på som om det ingenting annat kunde. Jag och broder Anders var på fest – tackfest för personer som bidragit med ovärderliga insatser för skolan. Det betydde att vi hjälpt till att sälja öl i en av skolans pubar.
Meningen med livet kunde vara att sälja öl, tänkte vi och provade.
Det var det inte.
Så vi kom till festen utan andra mål med kvällen än att snapsa ikapp. Någongång måste det hända, resonerade vi och drack tio fyror var på en timme.
Meningen med livet kunde vara att dricka snaps, tänkte vi och provade.
Det var det inte.
Det var då vi fick den geniala idén att ringa till alla vi kände. För en sak hade vi märkt: man blir genial av sprit.
Nobelprisbegåvad.
Sorgligt nog förstår man inte teorierna dagen efter. Kanske beror det på att huvudet då har krympt.
*
Restauranger och festplatser har alltid gjort mig illa till mods, så student jag är. Jag aldrig varit modig eller chevaleresk – inte satt en ära i att rädda jungfrur ur brinnande torn och ofta känt förakt för dem som kastar kavajer i vattenpölar för att rädda väna varelsers fotsulor undan fukt. Man kan med fog säga att jag hör hemma i det förflutna – och om ni någongång råkar titta under något gammalt finns risken att ni stöter på mig.
I en liten värld som Lund kan man bli känd för det mesta. Jag stötte ihop med Tom den talangfulle för några veckor sedan. Han dricker fortfarande smält stearin ur värmeljus på fester. Sedan han började med det någongång på åttiotalet har han varit på varenda fest man kan tänka sig. Gratis. Efter några drinkar andas han in kondomer genom näsan.
Jodå, i en liten stad som Lund kan man bli känd för det mesta. Jag är för det mesta inte känd, men då och då hälsar någon. Det kan vara av misstag, men jag är inte den som knusslar. Har de hälsat kan jag också, brukar jag tänka och vinkar tillbaks. Som om jag vore professionell.