Varje frestelse tilltalar en djupt liggande primitiv drift, präglad i våra gener genom årmiljoner av evolution och lockande tillfällen. Vem är jag att sätta mig över naturen? Möter jag en frestelse faller jag för den. Det naturliga urvalet har sett till att jag för närvarande är den aktuella skapelsens krona, perfekt i min svaghet för det lockande.
Enligt Darwin betyder det att jag är den mest konkurrenskraftiga versionen av människa hittills. Det betyder också att jag inte behöver skämmas för den jag är. Rent biologiskt är jag den jag ska vara, bara genom att vara mig själv.
Naturen har sett till att det är jag som gäller, och varför skulle jag ifrågasätta det? Att vara mig själv är alltså gott nog, och jag gillar att falla för frestelser.
Varenda kvinna på planeten lockar mig, och naturen har gett mig rätten att vissla uppmuntrande och använda mina spelande muskler som lockbete. Att stå inför en relation med mig är att vänta på något gott. Men underbart är kort, och jag är en rastlös själ med dåligt minne.
Naturen vill ha mig sådan. Fullt ös fram till nästa lappkast.
Om jag inte var så naturlig skulle jag kanske få dåligt samvete, men jag har accepterat mitt öde och axlar bördan. Att vara referenspunkt, den andra jämför sig med och strävar efter att efterlikna, är mitt öde.