Ynglingen på en bädd av tusenskönor, med en hy av sammetslenaste rosenblad, ett huvud krönt av kungars blonda lockighet och ett sinne ljuvt som tjugo vackra tankar om dagen vaknade ur sin törnrosasömn. Han slog upp sina djupt medelhavsblå ögon, skapade för romans, och blickade ut över världen som var hans genom blodsrätt – en värld han inte hade sett på över etthundra år.
Prinsen gnuggade bort sömnens daggdroppar i ögonvrårna och lät sitt konungarike veta att han åter var i besittning av sina sinnens fulla vakenhet.
— Måste på toa.
Den stämma som en gång varit en pojkes var nu en mans – grövre, ärligare, fastare och alldeles utan skräck. Den tillhörde en man som nu var reda att möta de utmaningar varje man möter då och då, men som en äkta prins tvingas möta dagligen.
— Men förihe… Var är morgontidningen?
I hans blod flöt tusen generationers ilska och tusen generationers stolthet. Denna oförrätt skulle inte passera obestraffad. Hur skulle han – ättens yppersta produkt, släktens yttersta och sista försvarslinje – kunna glömma detta och gå vidare?
Fel måste rättas, det brustna göras helt. Handlingskraften svällde som en första droppe i en vårflod som snart skulle springa sig starkare än motstånd förmådde – en naturkraft i födelse.
— Nu ringer jag fanimej tidningsbudet.