Att anlita den billigaste flyttfirman hade inte varit någon slug idé. Allt blev en jävla röra. Gamla välkända kistor var ihoprörda med nyanlända som vi inte visste ett dugg om, och nu hade vi ingen koll alls. Hälften av liken skulle brännas, en tredjedel grävas ner och resten balsameras och visas upp för publik. Vilka skulle vart? Varken Boris eller jag visste.
”Ska vi chansa på politikerna?” föreslog Boris när vi diskuterade vilka vi skulle bränna först.
”Nä”, sade jag som fortfarande hoppades göra karriär på byrån och inte ville slarva bort kundernas anhöriga i onödan. ”Politiker vill väl balsameras och visas upp?”
”Tror du?”
”Ja, vem annars?”
”Men varför politiker? Vem vill behålla dem? De är inte populära ens när det lever.”
Han hade en poäng, Boris. Det kanske inte var politikerna som skulle balsameras. Jag stönade trött och insåg att det bara var att gå systematiskt till väga.
”Ok, vi får öppna alla lådor och räkna in dem.”