Det är jag som är den lille mannen på gatan, och jag är orolig. Jag skulle aldrig kalla mig expert, men jag observerar. Observerar och drar slutsatser.
Kunskap är makt – det sade alltid far min – så jag har bestämt mig för att ändra saker och ting här i världen. Det kan inte fortsätta som det är nu. Som alla andra har jag aktier – små intetsägande poster i stora riskfria företag. Det är nämligen sådan jag är: avslagen och intetsägande som en ljummen och urvispad lättöl.
I min ekonomiska värld finns bara två risknivåer: fonder och aktier. Fonderna har jag sparat i sedan sjuttiotalet. Allemans ska det vara. Allemans är bra. Jo, för jag vet att man kan byta till spar när man vill. Byta utan kostnad. Till spar. Allemans. Och allting kommer att ordna sig, för det sade Erlander, och det var en bra karl. Och aktierna har jag köpt av staten. På rea.
Jag är den lille mannen på gatan, och jag är orolig. Hemmavid har vi radionyheter och tidning. Tidningen har TV-program och serier och ett och annat mord. Jodå, Lokalortens Allehanda är inte så pjåkig – den gör att man kan hänga med sådär lagom, liksom. Och när hände det senast något nytt i världen?
Jag är den lille mannen på gatan, och jag vet inte mycket om ekonomi. Och så är jag orolig – nämnde jag det? Det är nämligen så att jag har svurit och svurit tills marken nästan öppnade sig under fötterna, men det hjälpte inte. Jag förstår fortfarande ingenting. Av stora fina världen, alltså. Det var då jag fattade mitt livs beslut: aldrig mer skulle jag bli förnedrad av att bara vara den lilla dumskallen, den mycket oviktiga småspararen som reagerade i vild panik. Aldrig mer – så jag började läsa ekonomikolumnen i lokalblaskan.
Nu kan jag mer.
Räntan går upp och jag förstår att jag förlorar pengar. Så jag svär. Aktiekurserna går ner och jag förstår att jag förlorar pengar. Så jag svär på nytt. Att vara mer kunnig om en obegriplig marknad ger ingen större sinnesfrid, men jag har i alla fall en ursäkt: jag är den lille, obetydlige mannen på gatan, den lille orolige mannen på gatan.
Så för att bli ännu bättre och kunnigare började jag läsa Huvudstadbladets ekonomibilaga. Jojomensan, biblioteket ser ni. Där finns det grejor.
Jo, då gick det upp för mig
Experterna säger att det är svåra tider. Det är den enda ursäkt de har för att motivera att en apa på Wall Street är marknadens stjärnplacerare. Som vanligt.
*
Inte var det konstigt att mina investeringar gick åt pipan – jag visste för lite. Kunskap är makt, ser ni, så jag skaffade några tidningar till. Och CNN med färg-TV. Storbilds. Fyrtioåtta tum.
Men de berättar inte allt, förstår ni. En vän på Lokalortens Allehanda – ni vet Bertil Andersson på sportsidorna – sade en sak till mig. I förtroende. “Du får inte veta allt, Nils Johnsson”, sade han. “Du får bara veta en liten del av allt som händer, förstår du. Bakom alla tidningar och nyheter i världen sitter en massa personer och sållar och läser och tycker och bestämmer vilka nyheter som är viktiga för dig och alla andra.”
Det var då jag förstod att det alltid är någon som vet mer, men det är ju för jäkligt. Hur ska man kunna göra annat än förlora pengar om någon annan vet mer?
Det finns saker en man inte ställer upp på, och detta är en av dem.
*
Nu har jag en egen Reuterskärm, för kunskap är makt. Jag sitter vid en videovägg med sex gånger fem TV-apparater. Ju mer jag ser, desto mer känner jag kunskapen och makten växa. Det är som det ska vara, för jag är experten, aktören. Det är mig nyhetbyråerna rådfrågar. Det är mig de citerar.
Nu är jag inte längre den som bara får veta vad andra har för sig. Nu är jag den som andra undrar vad han gör. Den som alla spionerar på och vill veta allt om.
Det jag förstår minst av är sanningen. Vart tog den vägen? När jag satt hemma i byn och läste Lokalortens Allehanda var allt i tidningen sant. Allt på TV var sant. Allt på CNN. Allt på reuter. Men när tidningar och TV berättar om mig är plötsligt ingenting sant längre.
Det som inte är en ren lögn är åtminstone en snedvriden halvfantasi, och jag förstår inte varifrån den kommer.
Och det som är mest intressant av allt är att det inte alls spelar någon roll. Sant eller inte – folk bryr sig inte. De agerar som om allt de hör vore sant, för de vågar inte riskera annat.
Jag har vuxit sedan jag lämnade mitt lilla liv i byn vid kiosken där tidningarna alltid var tre dagar gamla. Nu är jag inte längre sjuttiotvå timmar bakom nyheterna. Nu är jag fem-sex timmar framför dem.
Jagad. Ständigt hemsökt.
Jag är den lille mannen på gatan, som blev den större mannen i smeten.
För när allt kom omkring var kunskap bara makt i mindre portioner.