Strålande dagar ska inte tas på allvar – då blir man bara sentimental.
Börje Ramsvik hade inte minsta avsikt att ta dagen på allvar. Tvärtom var detta en dag att skratta åt, att håna och skymfa. Den tiden är som bäst, den ansvarslösa.
Han smakade på morgonen där han stod med en kopp rykande Gevalia och längtade efter oväntat besök. Solstrålarna blandades med saltstänket från det alldeles lagom piskade havet på den bohusländska ön i skärgården utanför Strömstad.
Stina, hans dotter, brukade kalla det för ett ”idyllhelvete”, men så försökte hon också slå sig fram som poet. En av dem som vet att uttrycka sig.
Morgonrocken satt löst och han undrade varför han envisades med att ta på den alls. Gammal vana, antog han, men vad spelade det egentligen för roll? Vem skulle se honom och chockas av hans päronformade och bleka kropp?
Med vänster hand knöt han upp den lösa knuten så att rocken långsamt gled upp. Han kände sig som en strippa på en tredje klassens sylta. Eller möjligen som en blottare.
Perverst och gudagott.
Han njöt i fulla drag och kände hur han blev upphetsad för första gången på länge. Alldeles förbannat länge, faktiskt.
”Välkommen ut, gubbe lilla”, sade han och såg ned på sin forna stolthet.
Han trivdes med en rå jargong – den fick honom att känna sig ung och vital. Som om han fortfarande betydde någonting. Fyllde en funktion.
Så gott han mådde. Sommarens sista värme tillhörde honom, bara honom och alls ingen annan. Högre makter gav honom den här dagen och vad kunde då gå snett?
Ingenting. Absolut ingenting.
Han tyckte om känslan för mycket för att bry sig om den mycket sämre sanningen.
*
Rösten var skoningslös.
”Kanske ett halvår, troligen mindre.”
Läkarens mottagningsrum var vitt och sterilt och luktade stetoskop och kemikalier. En gång i tiden hade Ramsvik kunnat namnen på kemikalierna, men det var längesedan – när han var nyutexaminerad för flera tusen år sedan. Sedan hade han gjort karriär och någongång i mitten hade karriärsklättrandet slutat handla om kemi och i stället börjat handla om ekonomi. Laboriatoriet byttes mot ett sammanträdesrum, provrören mot papper och kemikalieförrådet mot ett arkivskåp. Sakta men säkert försvann också alla namn – både trivialnamn och dem enligt nomenklaturgudarna inom branschorganisationen IUPAC.
”Va?”, svarade Ramsvik frånvarande och kände hur han fick den livräddes typiska magvärk och kallsvett. Sinnena tappade sin skärpa – som om främmande makter använde störsändare mot honom. Öronen brusade allt högre, ögonen såg allt sämre och hans vanligtvis vindblästrade hud tålde inte längre beröring. På bara sekunder ändrades allt.
Läkaren slog inte ner blicken men dämpade rösten som för att be om ursäkt för sin profession.
”Jag är ledsen, men det verkar som om vi tog bort primärtumören för sent. Du har metastaser i hela kroppen. Främst lever och lungor.”
Kärnfrisk var knappast det ord som bäst beskrev Ramsvik, men cancer? Han mindes fortfarande hur irriterad han hade blivit när magen utan förvarning hade börjat växa. Fett. Plötsligt fanns fettet överallt och han kunde inte värja sig mot det. För varje dag som gick blev han allt större och fetare och äckligare och äckligare och äckligare. Då hade han varit trettio. Knappt trettio. Kanske bara tjugoåtta.
Den magiska ålder då kroppen inte längre klarar att sitta i evighet utan att förfettas.
Han mindes att han undrade om livet skulle vara sådär.
”Ska det vara såhär?”
Inte skulle kroppen ge upp redan före trettio?
Känslan var densamma nu. Inte skulle kroppen ge upp vid femtiosex?
Då – i fettets år – hade han övergivit sina gamla principer och börjat röra sig. Hur smärtsamt det än var att plåga igång de stelnade musklerna och försöka hitta en lust i det han så innerligt föraktade, kände han sig tvingad att försöka. Att inte bara sitta och vänta in döden.
Då hade han slagits. Ett livslångt blodigt krig mot fett och slapphet.
Hans största fiende satt i huvudet och kallades karaktär. Ramsvik var bortskämd nog att sakna både karaktär och disciplin – vad hade han behövt kämpa sig till?
Inte mycket.
Trots dessa mäktiga hjärnspöken hade han lyckats ta sig ut och pumpa asfalt – kilometer efter kilometer.
Anfallen av lust att röra sig stannade aldrig länge utan drog snabbt vidare som en kringresande cirkus av ganska dåliga artister.
Så böljade slaget fram och tillbaka genom åren. Någon gång om året – oftast i sommartid då det inte var så förtvivlat obehagligt att svettas – fick han besök av cirkusen som drev honom ut på vägarna; resten av året bestod fettkampen av enstaka uppoffringar som att hoppa över ett eller annat wienerbröd i en strid där fettet långsamt ökade sitt brohuvud på magen till att först omfatta en mindre stad och med tiden en hel kontinent.
Ramsvik förlorade mot fettet, men han gjorde det på samma sätt som man förlorar mot liemannen: långsamt och en liten bit i taget, och aldrig utan strid.
Den lilla kämpalust han nu kunde uppbåda.
Han lyfte blicken och såg för första gången läkaren på andra sidan skrivbordet.
”Men jag är ju bara femtiosex år.”
Rösten förvånade honom själv. Nog för att han alltid hade fått livet i alla dess skepnader gratis, men han hade inte varit gnällig, aldrig ynklig. Inte förrän nu, när rösten tycktes be läkaren om mer tid, om en annan diagnos.
Herregud, det här är ju bara en ren rutinkontroll, sade den. Det var aldrig meningen att man skulle hitta någon sjukdom – bara få bannor för att man blir allt fetare och missköter sig i största allmänhet, som en skolpojke som inte gör läxan. Men cancer? Det måste väl ändå vara överkurs? Han skulle in på rundsmörjning och fick veta att motorn faktiskt tänkte skära några hundra mil senare och att det inte gick att göra någonting åt saken.
*
Han kliade sig på pungen, slöt ögonen och drog in den salta luften. Måsarna tjoade från havet som låg överallt.
Fåglar, tänkte han. Han hade aldrig tyckt om fåglar mer än på håll. Kom de för nära bajsade de på bilen eller skrek utan en tanke på att klockan bara var tre på natten.
Han gilllade inte att vakna till fågelskrik. Han gillade inte att torka bajs från bilen.
Och deras ungar var pipande parasiter som bara gapade och ville ha. Fula pipande parasiter, fyllde han i.
Nej, det var inte riktigt sant. Han hade alltid tyckt om att ligga vid havet och se på de seglande måsarna – mästare i konsten att rida på en vind, att känna av när det är dags att byta håll och följa nästa svepande trend.
Egentligen hade han inte tyckt illa om några fåglar, ljög Ramsvik och sneglade uppåt himlen utan att ens lura sig själv – han hade helt enkelt aldrig förstått dem.
Han lyfte koppen till munnen, men kaffet var slut. Hur kunde han låtit detta hända? Kaffet får aldrig ta slut.
Kannan ska alltid vara full av ny brygd och koppen ska alltid ryka av färsk tjära, som han hade sagt till sin sekreterare i alla år.
Han började tappa greppet, det var ett som var säkert. Glömma kaffet på det viset. Han ställde koppen på verandan och sög överseende in havsluften.
”Så, snuskpelle”, sade han och drog undan förhuden, ”nu ska vi se om du kan ta livet innan det tar dig.”
*
”Snart kommer jag och hälsar på.”
Fruns gamla gravsten hade börjat försvinna under nya lager med mossa. Kyrkoförvaltningen gjorde inte sitt jobb som de hade betalt för, tänkte Ramsvik och insåg att han själv snart skulle ligga bredvid henne och mögla. Ruttna.
Ätas av likmaskar.
Blotta tanken på maskar i hans kropp fick honom att vända bort blicken från den typiskt svenska gravstenen – sparsmakad och utan krusiduller talade den om att Eva Ramsvik hade levt och därefter dött. Kanske var det gravstenarnas främsta syfte – att agera minnesplakett och en sista arkivpost när alla andra uppgifter gick ur rullorna.
Börje reste sig upp och vände minnet ryggen. Snart nog skulle han återföras till jord utan att han behövde fylla sina redan dystra fantasier med än värre bilder.
Vad hände nu? Han visste inte.
Att komma hem och berätta att han skulle dö var ingen rolig uppgift – eller hade inte varit en rolig uppgift om han verkligen hade haft någon att berätta för. Nu tvingades han komma hem till en tom lägenhet, slå upp sin egen whisky, tala lugnande till sig själv och sedan sörja sin egen kommande hädanfärd.
Utan hjälp.
Utan stöd.
Börje undrade om inte det var mer grymt än att ha någon annan att lasta över bekymren på. Som den egoist han var ville han ha någon att trösta, någon att vara stark för.
Någon annan än kaktusen som både överlevde lägenhetens värsta torrperioder och ymnigaste skyfall.
Dottern fanns ju, förstås. Hon skulle väl sörja, men det var inte samma sak. Föräldrar är inte oumbärliga för sina barn. Inte längre än till trettioårsåldern då de flesta barn börjar få de egna pengarna att räcka längre än till månadens mitt i alla fall.
Hur skulle han berätta för Stina?
Hej kickan – goda nyheter. Snart får du ärva!
Börje log för sig själv, öppnade bilen och satte sig bakom ratten till Volvon.
”Den håller toppkvalitet i säkert tio år”, hade försäljaren sagt bara ett halvår tidigare. Hur lönt var det att han köpte den nu? Fast å andra sidan undrade han hur lönt det hade varit att låta bli att köpa den.
Han kunde ju ha köpt en sportbil för pengarna. En dyr jävel som bara kostade skjortan och riskerade bli stulen och som var superkul att köra för fort i.
En Lamborghini. En blå.
*
Hur ofta hade han egentligen tänkt på att ön var så öde? Han tog upp sin kopp på nytt och gick in. Det var nog dags för en kopp till i alla fall.
Svaret var aldrig. Åtminstone inte ofta.
Vad skulle hänt om han blivit ordentligt sjuk? Eller hade satt någonting i halsen?
Egentligen var det ganska odramatiskt – han hade väl dött.
Händerna arbetade av sig själva när de kastade den gamla och sumpiga melittapåsen, bytte till en ny, placerade färskt kaffe i den, fyllde magasinet med vatten och satte på bryggaren. Han var upptagen med att inse att de flesta av hans fantasier det senaste halvåret faktiskt hade kretsat kring döden.
Ända sedan han var hos läkaren den där dagen hade hela hans liv börjat handla om döden. Det kändes faktiskt ganska destruktivt när han tänkte på saken.
Att leva för att dö.
Det var vardagsfilosofiska tankar som denna som fick honom att tro att dottern kanske hade en karriär som poet i alla fall. Poetiska gener från honom. Han sade det högt:
”Att leva för att dö!”
Kvasi så att det räckte och blev över, tänkte han. Vem levde inte för att dö? Rätt få, faktiskt.
Kaffekokaren gurglade fram de första dropparna svart elixir. Han hade gjort det starkt som helvete. Fanns det någonting som kunde väcka döda eller konservera levande var det kaffe.
Kaffe starkt som asfalt.
*
Någonstans långt inne i hjärnans synaptiska vindlingar fick Börje Ramsvik en idé.
Vad hindrade honom från att köpa en Lamborghini nu? Vem brydde sig?
Han gjorde ett överslag på hur mycket pengar han kunde skrapa ihop. Efter en relativt framgångsrik karriär var det inte småpotatis – och i alla fall tillräckligt mycket för att göra de sista sex månaderna till en ganska bekväm lyxresa.
Förutsatt att han dog i tid alltså, men den saken kunde man ju alltid ordna om pengarna tog slut före livet.
Det fanns en hel mängd fördelar med att köpa sportbil just nu, faktiskt. Den största var att han inte längre behövde bry sig om hastighetsbegränsningar som förr. Om polisen försökte stoppa honom kunde han alltid trycka plattan i mattan och försvinna in i skymningen – det var faktiskt det viktigaste kriteriet på bilen; att den var snabbare än polisens.
Han rusade motorn på sin monstervolvo och släppte upp kopplingen alldeles för fort för att vara riktigt bra, men det var kul. Gruset sprutade och vägens riddare satt säkert i sadeln.
Eller hur liknelsen nu var – detaljer spelade ingen större roll.
Vem sålde Lamborghini? Var det en italiensk bil? Han bestämde sig för att det säkert var en italiensk bil. Då kunde man nog köpa den hos Fiat, tänkte han och satte fart mot närmsta bilfirma utan att fundera över om Italiens volvohandlare också säljer Saab.
*
Han slapp skära kaffet med kniv; det gick att hälla trots att han hade använt fem rågade mått till tre koppar vatten. Det var styrkan det hängde på.
Konstigt att detta var den sista dagen. Det kändes inte som den sista – snarare som en i mitten. Vilken som helst. Som att vakna mitt i en rutin.
Och vilken rutin det hade blivit, kaffet. Egentligen smakade kaffet fortfarande mest beskt och varmt – men med åren hade beskan betytt allt mindre. Det blev viktigare att hålla sig vaken på jobbet.
Numera gjorde kaffet inte honom piggare alls – det var bara ännu en i raden av dagliga ritualer att ha för sig. Som att klä på sig ungefär.
”Det är väl mitt sätt att hoppa runt totempålen.”