De tre männen gick fram till graven en i taget. Det var en bitande kall novembermorgon. Den första nattfrosten satt kvar i gräset, och männens fotspår satt kvar som fuktiga avtryck varje gång någon av dem rörde sig. Blommorna från begravningen såg fortfarande fräscha ut. Kransarna höll sig bäst, men även snittblommorna gick att återanvända.
Enligt en oskriven regel männen emellan fick Arvid välja först. Det var trots all hans blomsteraffär som gick sämst. Med den största respekt han kunde uppbåda böjde han sig ner och tog den största kransen. Det var en tjusig sak som skulle gå att sälja utan problem, kanske redan samma dag. Han tog fram en tång ur fickan och avlägsnade banderollen. Det kunde inte hjälpas. Den fick bli kvar. Någon mer Elsa hade inte dött de senaste dagarna.