Vet ni vad? Vi ägnar oss åt att verklighetsfly.
Det är vad vi samlar pengar och semester för att kunna göra – verklighetsfly.
Per film, per konsert, per bok.
Per veckotidning och badsemester. Per TV.
Det är vad livet har blivit för oss – vad livet har börjat gå ut på. Flykt. Från att tidigare ha varit en serie händelser som gick ut på överlevnad är nu livet två saker som varvas om varandra: arbete och flykt. Vi arbetar för att få råd att fördriva tid.
Fördriva tid. Göra oss av med den. Förskjuta, rata och förkasta den – som om den är värdelös. Som om vi har mer än sjuttiofem år på oss att utforska livet och levandets konst. Som om det är fint att inte längre bara överleva.
Nu ska vi leva också. Leva.
Leva.
Eller som det egentligen stavas: F-L-Y.
Det är vad livet går ut på och vad industrier miljardsatsar på.
Industrier som Hollywood, som Bryan Adams, som Stephen King.
Industrier som Veckorevyn och Mallorca. Som TV3.
Alla vill de ta vår flykt i anspråk, alla vill de fylla vår flykt med innehåll – om hjältar och explosioner, om rockstjärnor och glamour, om skönhet och odjur.
För det är vad de lever av, industrierna. Vår längtan efter det där andra – det som andra har. Det som finns i grannars grönare gräsmattor. De satsar miljarder på roulettspelet att vi ger dem våra enkronor och dyrbara minuter tillbaks.
För dem är det nämligen det som räknas – att vår tid är till salu. För sina miljarder får de våra liv, och vi blir livegna av egen fri vilja. Vi till och med söker och längtar efter det.
Jag vet att det inte är någon stor eller revolutionerande insikt. Jag vet att flykten ofta är både skön och nyttig – för verkligheten orkar man ju inte bry sig om någon längre stund.
Men ibland är det skönt att veta att det alltid finns alternativ. Ibland är det skönt att vända sig om, gå mot strömmen och stirra det ondskefulla livet i vitögat.