–Men mamma! Låt inte konstig på rösten bara för att jag säger vad jag tycker.
Vår femåring hade utmärkta förebilder i mig och min fru. Som få andra kunde vi förebrå och dela ut skuldkänslor med små, subtila metoder. Tilda visste detta, och redan som femåring bemästrade hon – och genomskådade enkelt – de flesta av våra vardagstekniker. Ville vi lura henne fick vi numer alltid ta till det avancerade, tyngre och därmed opålitligare och mindre pricksäkra artilleriet.
Dagens övning gick ut på att köpa tröjor. Vi hade besökt tio butiker och provat ett femtiotal (!) tröjor som alla hade något osynligt fel på sig. En del satt åt, några var hemsökta och vissa saknade gummitryckta prinsessor på magen. Gemensamt hade alla att de inte dög.
Tilda är en kravmaskin med en vilja av segt gummi – den böjer sig oförutsägabart men ger egentligen aldrig vika. På något sätt får hon sin vilja igenom. Är det inte med gråt så är det med gnäll, fnitter eller tjat.
Tanken har slagit mig många gånger: om vi bara kan komma på vilken energikälla som driver femåringar (och hur man utvinner den) är världens framtida försörjning säkrad för evigt.