Ljusen släcktes och han var ensam kvar i den döende fabriken. Han satt tillbakalutad med händerna knäppta bakom huvudet och orkade inte röra sig. I bakgrunden malde rockmusik han inte hörde – han hade slutat lyssna redan trettio år tidigare. Fast den rock han slutade lyssna på var Elvis’ – idag lät han bli att lyssna på Metallicas. Ljusen släcktes och alla gick ut ur fabriken för sista gången – alla utom mannen i grå rock, den grå eminensen, förman Gustaf Svensson, som satt kvar och bara väntade.
En kapten går under med sitt skepp, och Gustav Svensson hade bestämt sig – mer eller mindre medvetet. Han skulle dö med fabriken. Det skulle bli en lämplig avslutning på hans karriär, en fin final i ett bra liv.
Nåja, han skulle inte behöva vänta länge. Byggnaden, som sedan länge var tömt på utrustning, skulle sprängas redan dagen därpå – den kunde inte stå kvar när stormarknaden bredvid behövde en större parkeringsplats, det förstod ju alla. Nej, han skulle inte behöva vänta länge. En natt. Och lokalen var mörk; rockmusiken malde på.
Han mindes när allt var nytt – det var bara fyrtio år sedan. Var åren verkligen så många?
Vart hade de tagit vägen?