Kvinnan och hennes manliga sällskap hade väntat länge. Mannen också, men särskilt kvinnan. Ingen visste hur intensivt hon längtat, hur hon planerat och drömt om det här ögonblicket. Ingen visste hemligheten hon burit med sig i månader.
Hon hade läst om bandet i tidningen, först äcklad, men så småningom motvilligt förtjust. Först förstod hon inte varför, men till slut insåg hon att hennes undermedvetna gjorde henne en tjänst, stod på hennes sida som vanligt. Hon hade lärt sig lita till sin kvinnliga intuition, sitt sjätte sinne. Det hade tjänat henne väl många gånger tidigare, och numera visste hon bättre än att avbryta en färd som tycktes styra henne på autopilot.
Till slut hade meningen uppenbarat sig. Det hände för flera månader sedan, och hon hade tvingat sig att köpa skivor med musik hon avskydde. Odla ett intresse som fyllde henne med avsmak – men det var för en god sak.
Så sent som en vecka tidigare hade hon köat för biljetter, köat i timmar för att få bästa platserna.
Nu stod de där, hon och hennes manliga sällskap. Längst fram i kläder som lämpade sig för den storslagna kommande upplevelsen. De hade klippt hål för huvud, armar och ben i några svarta plastsäckar. Sedan hade de klivit in i sina könlösa motsvarigheter till frack och aftonklänning. Alla skydd var tillåtna. Till och med rekommenderade.
Bandet gick in på scenen en timme efter utsatt tid, men förseningen störde henne inte. Inte nu när hon var så nära.
Ljuset släcktes inne i ishallen. Den förinspelade musiken tystnade och röken vällde ut från scenkanten ner mot alla hängivna fantaster på de första raderna. Kvinnan kände hur hon pressades fram mot scenen när alla i publikhavet ville uppleva bandet, svetten och alla andra kroppsvätskor.
Mannen fördes åt ett annat håll av publikhavet, och kvinnan skrek till. Hon ville inte förlora kontakten med sin man. Fick inte tappa bort honom. Allt hängde på att hon inte förlorade honom ur sikte. Hon kastade ut en arm och grep krampaktigt tag i hans handled.
Han vände blicken mot henne och log sitt normalsjälvsäkra Lugn, gumman, jag fixar det här-leende. Hon avskydde honom och hans självgoda uppsyn. Äcklades intensivt, men nu var det snart slut.
De obligatoriska Marshallstaplarna vrålade ut första ackorden och så stod bandet på scen. Gwar. Kända för vidriga framföranden, äckliga masker och att de hällde blod, avföring och sperma på publiken.
Håller sopsäcken tätt?
Frågan var meningslös. Hon fick bli så nersölad hon behövde. Det var nu det skulle hända.
Hon tryckte sig närmare sin snart före detta man och väntade. Snart skulle ögonblicket komma. Snart skulle bandet ta fram sina i det närmaste patenterade hinkar med inälvor och hälla över publiken. Alla som stod i första raden skulle få sin dos. Hade hon tur skulle hon och hennes osmakliga karl få var sin hink över sig.
Hon grep om kniven i fickan och gjorde sig beredd. I det allmänna sölandet skulle ingen märka fem liter blod till och en kropp på marken.