Han förstod plötsligt vidden av sitt misstag och kände kallsvetten tränga fram. Tinningarna dunkade och blicken hade fastnat i ett ständigt tunnelseende. Atmosfären försvann runt honom och hans tomma skal till kropp satt fast i ett vakuum under oräkneligt eviga sekunder.
Tick.
Tick.
Tick.
En efter en…
Tick.
…började nervcellernas synapser fungera igen.
Tack.
Något som liknade en tanke tog form.
Tänk om dumhet är ärftlig. Korkade gener. Idiot sedan födsel. Jag.
Hans lilla kvarvarande hjärnkapacitet letade förklaringar och konsekvenser samtidigt med syndabockar att skylla på.
Det var mitt fel. Jag är helt enkelt så dum. Stena mig.
Ursäkten klingade inte tillräckligt bra. Han fick arbeta på sin hela pudel. Ansa den och göra den mer rumsren så att säga. Han ville inte dö på kuppen; förlora arbete, lön och förmåner. Han kunde visst medge att han gjort lite fel, men bara för att han var godtrogen,att han alltid såg det bästa i sina medmänniskor. Kunde han lastas för det?
Tinningarna dunkade mindre och allt fler synapserna fungerade. Hans pudel tog form. Nelson på finans.
Det var hans fel. Han är helt enkelt så dum. Stena honom.
En klar förbättring. Visserligen inte mer än en halv pudel än så länge, men en stomme att bygga vidare på.
Det var hans fel. Jag var helt enkelt dum som trodde honom.
Där satt den fot, den vita hela pudeln. Medan den höll sig stilla lade han till några ord:
Det var hans fel. Jag var helt enkelt dum som trodde honom om gott, men det är alltid de godtrogna som drabbas, eller hur?
Så skulle en slipsten dras. Den vidrige Nelson hade kallats in som hjälte och skulle sparkas ut som misstag. Bananskalen hade halkat honom både hit och dit på senare år; nu skulle de förpassa honom till karriärernas kompost.