I ett sista desperat försök gick jag till tatueraren på hörnet. Svett är förnedrande, så jag var beredd att prova alla andra alternativ först. Tatuering stod inte högst på listan, men definitivt före månaders arbete i gym. Vid det här laget hade jag redan provat och förkastat TV-shop, hälsokostbutiker och new-age metoder med skum musik, stinkande oljor och stenar laddade med flum.
Nåja, det kanske bara funkar om man tror på det. Jag fick leta efter något som övertygade mig. Något annat än svett, alltså.
Det tog ett tag, men sedan slog det mig. Tatueringar. De finns oavsett om man tror på dem eller inte. Tatueringar fick det bli.
Nu stod jag alltså hos Jimmy Li, min granne och lokala nålkonstnär. Hallen till hans studio var mörk. En pärm med möjligheter och svar på alla besökares drömmar låg på ett litet bord. Bland alla dessa hundratals motiv måste några passa just mina behov, tänkte jag och började bläddra.
Efter två minuter skruvade jag på mig. Dödskallar var det gott om, men var fanns alla v-formade bringor? Ett och annat hjärta stack fram, men inte en enda svällande överarm. Klasar med ormar i tio olika färger stirrade ut ur sidorna, men tvättbrädan med tillhörande midja saknades helt.
Kallsvetten trängde fram. Oss emellan sagt – svett från hårt arbete utomhus på vintern är värst, men redan kallsvett mitt i sommaren får mig att surna till. Jimmy Li var mitt sista hopp, och han hade bara begravningssymboler, reptiler och pilar att erbjuda. Hur skulle jag nu komma i form för en hel säsongen på stranden?
Löparband och vikter var uteslutna. För att ha en chans måste jag välja lättast tänkbara metod; här var reglerna deprimerande omöjliga att missförstå.