I valet mellan två goda alternativ hade jag utvecklat en pålitlig förmåga att ta ett värdelöst tredje. Genom livet hade detta blivit min superstyrka, mitt sjätte sinne. Överhopad av aldrig så många fantastiska möjligheter kunde jag ändå alltid fumla ihop en intressant katastrof.
Det var som om jag drogs till strul, som om det var där jag hörde hemma och kom till min rätt. Jag visste hur man förde sig i motgång. Kände till spelreglerna, om man vill. Framgång hade jag däremot aldrig behövt handskas med. Bara tanken på att lyckas gjorde mig nervös, så det var kanske lika bra att jag satt fast i ett klaver, långt och muntert som en skyttegrav från första världskriget.
I trettiofem år hade jag försökt överlista min superkraft och försöka polvända den på något sätt – bli mer som Alexander Lukas än Kalle Anka. Nu, på det trettiosjätte året hade jag blivit smartare. Att omvända ett övermänskligt sinne för oflyt lät sig inte göras. Däremot borde jag kunna utnyttja förmågan maximalt och bli rik på kuppen.
If you can’t beat them, join them, sade Oppfinnarjocke i en Disneytidning från min barndom, och nu skulle jag följa hans råd. Bäst av allt var att jag visste precis hur jag skulle få nytta av min världsledande förmåga att hamna snett.
Jag skulle satsa helhjärtat på att bli totalt bortglömd, ge bort allt och leva som eremit i fullständig fattigdom. Med min gudagåva att misslyckas borde jag bli världsberömd och rik som ett troll.