Mina drömmar och förhoppningar höll som vanligt styrelsemöte i hjärnan. Jag brukar kalla sammankomsterna styrelsemöten, även om de egentligen mest har karaktär av en ständig utredning, en tillsatt evighetskommission med uppgift att förädla fram diamanter ur livets gråstenar, som vänskap ur tv-program eller oxfilé ur stekt ägg.
Den ständiga ordföranden – ett lyckligt förhållande resten av livet och minst tre barn – öppnade mötet med att be föreningens ständiga sekreterare läsa upp dagordningen.
Det var ingen större uppgift; dagordningen hade alltid sett likadan ut:
• Nytillkomna drömmar
• Pågående projekt
• Genomförbara projekt
• Avslutade projekt
• Kraschade projekt
• Strategier för framtiden
• Nostalgi (genomförda, framgångsrika projekt – att samla kraft ur)
• Och slutligen de traditionsenliga sexuella fantasierna.
Styrelsen hade en sammansättning som inte var alltför olik FNs säkerhetsråds. Den hade tretton ledamöter varav fem var ständiga: Ena halvan i ett lyckligt förhållande resten av livet och minst tre barn, att vara nöjd, att vara och förbli en framgångsrik och respekterad författare, att vara och förbli en framgångsrik och respekterad rockmusiker, att ha en välavvägd blandning av självförtroende, ödmjukhet, idealism, pondus, lyhördhet, omtanke och mod – dessa var de fem ständiga medlemmarna. Styrelsens övriga åtta platser innehades av mer eller mindre tillfälliga passioner, mer eller mindre viktiga idéer.
Det var första dagen på min nya arbetsplats, och som vanligt var alla på sin egen sida – jag också.