1
Det var något fel på förlagspersonalen. Som vanligt.
Anders Svensson stod med sitt senaste mästerverk i handen och undrade varför. Kunde det vara genbetingat? Var det så enkelt att alla förlagsanställda i hela Sverige hade grava fel på sin arvsmassa, fel som gjorde att de inte var mottagliga för genialitet?
Troligen.
Han kastade det nästintill orörda exemplaret av sin potentiella litteraturprisvinnare Attackdiplomaterna på sängen och gick fram till kokplattan för att sätta på tevatten. Tredje kannan för dagen och han var minst sagt pigg. Pigg nog att inte bara inse, utan också känna – med varje cell i kroppen – att det bara fanns tre vägar till publicerandet: Antingen hade man kontakter, ett redan känt namn eller talang. Anders suckade och insåg att han nog var tvungen att bli riksdagspolitiker innan hans geniala livsepos skulle förevigas på offentligt papper.
Det hade börjat så bra. Två år tidigare hade han hittat världens svårmodigaste lägenhet – tolv kvadratmeter med kokplatta och dusch delad med sex andra trångbodda fattiglappar. Utan att tveka en sekund hade han skrivit på kontraktet. Om han skulle kunna skapa någonstans var det i denna laddade lilla cell.
Som alla andra var han helt och fast övertygad om att sociala problem gick hand i hand med ett lyckat författarskap och började så smått arbeta på sin galenskap – sista stenen i den grundmurade vägen till lycka och framgång.
Det hade tagit honom två år att skriva färdigt manuset. Två år och han hade inte ens blivit halvtokig. Nej, lägenheten var en djup besvikelse för honom, en besvikelse som djupnade var gång manuset kom tillbaks helt otummat.
I ett desperat försök att tjäna pengar på sitt pappersförbrukande hade han annonserat i lokalpressen: Begagnade manuskript säljes/kg. Nyskick. Men inte ens det hade fungerat.
Insikten erövrade honom långsamt, och tog till slut över. Han hade inte kontakterna som krävdes, han var inte känd och han hade ingen talang alls. Vissheten hade aldrig hindrat honom tidigare – han kunde inte räkna upp en enda geniförklarad världspersonlighet med talang – nej, det vara bara kontakter för hela slanten.
”Jesus – det var en kille med kontakter. Det är inte så konstigt att grabben gjorde underverk när hans farsa var Gud.” muttrade Anders för sig själv över en bister kopp te. Ännu en i raden av bistra koppar.
Hans tankar lämnade kroppen och flöt bort, in i ångorna ifrån tekoppen. Djupt där inne någonstans hittade han vad han sökte.
2
Dimman tätnade. Utanför dörren på krog Halta Lusen var det tjockt och bara de dåraktiga vågade sig ut.
Anders Enben hade aldrig varit dåraktig i hela sitt korta liv. Trots att han bara var tjugofem hade han redan blivit ryktbar för sitt kallblod och sina djärva kupper. Med van hand öppnade han krogdörren och haltade in mot sitt vanliga bord.
Det var upptaget. Som vanligt satt där en ömfoting som inte kände till rutinerna. Enben stannade framför den betydligt äldre mannen, en man som var förvillande lik hans pappa, och väntade. Mannen vid bordet, en pensionerad gammal pirat i övre medelåldern, satt lugnt kvar och kladdade på sin tillfälliga kvinna.
När Enben kom in på krogen hade alla hajat till, men stimmet och glammet ändå fortsatt. Nu dog all aktivitet snabbt ut. Ingen drack, mördade eller våldtog någon. Halta Lusen gjorde sig beredd för kvällens underhållning och höll andan.
”Gubbe”, sa Enben lugnt, ”flytta dig. Du sitter på min plats!” Utan att darra på manschetten det minsta stirrade han in i den äldre mannens svarta ögon.
”Din plats?” Gubben talade sakta och på bred skånska. ”Gammal är äldst, grabben. Glöm aldrig det!”
”Om du inte flyttar dig snart blir du inte äldre, gubbe!” Enben förde handen till pistolkolven och gjorde sig beredd att dra. Det var dags att avgöra livsöden.
Flickan bredvid gubben reste sig hastigt och försvann. Gubben var ensam. Han sträckte fram en lugn hand och hällde upp en fyra rom i två glas. Med stabil hand lyfte det ena glaset till läpparna och drack ur.
”Du har alltid varit en skitstövel, Enben. En bortskämd skitstövel. Jag misslyckades tyvärr med din uppfostran, men därför behöver du väl inte döda mig?” Den gamles svarta uppsyn mörknade än mer och ett bistert leende spred sig över hans läppar.
Kroggästerna höll andan. Det gick vilda rykten om att det var fadern som huggit av Enben det andra benet under ett av slagsmålen på Halta Lusen. Tänk om det kunde hända igen… Piraterna fortsatte att dricka och hoppades på det bästa…
”Så du använder fortfarande ditt skitiga liv till att avlöna horor, gubbe? Tur att jag kom förbi och hindrade dig slösa bort mitt arv! Stick nu hem och lämna min plats, gubbe. Jag gillar kalla stolar och du har värmt min för länge!”
Örjan Gubbe, Anders Enbens biologiska fader, reste sig långsamt upp. Med oväntad snabbhet slog han till sin son mitt i magen så att han drös i golvet. Ett sus av besvikelse gick igenom åskådarna. Där hade de rest långt och länge, betalt stora pengar och tvingats våldta krogens fula luder för att se de beryktade Enben och Gubbe live och vad händer? Den gamle träffar en gång och Enben dröser…
”Pffft – vicke skiiit!” sammanfattade någon föreställningen efteråt.
Gubben drog snabbt upp en hammare ur hölstret och några tvåtumsspikar ur fickan. Med van hand spikade han fast den medvetslöse Enbens träben i golvet, innan han reste sig upp och på nytt satte sig vid bordet. Han tog lugnt upp sitt andra glas rom och drack…
3
Dimman lättade i takt med att teet svalnade. Köket kom tillbaks och Anders sörplade dystert i sig förlustens bittra vätska. Vad var han för sorglig person som inte ens kunde vinna i sina egna drömmar? Ett nöjt leende spred sig över hans läppar. Trots förlusten hade han vunnit. Han hade vunnit en idé.
Utan att orka eller våga fundera vidare drack han upp det fortfarande varma teet och brände sig i hela halsen.