Bakfyllan gjorde mig slö som en sengångare. Ungarnas skrik och skratt skar genom skallen, och jag ångrade varenda centiliter. För tio år sedan hade det varie enklare. Då hade varje bakfylla varit min egen, men nu delade jag dem med familjen.
— Skummet har försvunnit, pappa! vrålade ungarna från badkaret. Jag släpade mig dit och gjorde mer i en hink innan jag sengångade mig tillbaka till soffan.
Varför var jag så slö? Jag försökte minnas med samma resultat som om jag metade maneter med krok. Det var lönlöst.
Inte hade det varit så vilt? Jag hade fått i mig ett par öl, inte ens så mycket att jag hade börjat flirta med chefens fru. Som jag mådde borde jag har druckit mer. En gnista av hopp tändes. Hade jag kanske en minneslucka? Jag kom inte ihåg.
Jag tog upp papperet på soffbordet och läste det för tredje gången. Var kom det ifrån? Det såg ut som min underskrift, men jag kom inte ihåg ett dugg. Enligt papperet hade jag sagt upp mig med motiveringen att alla andra i universum är puckon.
Det måste ha varit en jävla kväll, för bredvid min underskrift fanns chefens. Efter vad jag kunde förstå hade han återgäldat komplimangen och beviljat min ansökan med omedelbar verkan.