Bengtsson stod utanför vapenaffären och såg ner på sin nya granatkastare för närstrid, speciellt byggd för fejder med grannarna. I folkmun kallades den Feud-Finisher tack vare en unik förmåga att precist lobba in granaterna över höga staket. Inget vapen passade bättre för bataljer på hemmaplan.
Han stirrade på vapnet och vägde det i händerna. Det var lättare än han trodde, gjort i något modernt kompositmaterial. Alla i kvarteret hade sådana.
Först hade han funderat på att köpa den större modellen som använde taktiska kärnvapen för trädgårdsbruk – För den stora konflikten, som reklamen basunerade ut. Till slut hade han bestämt sig för den lilla modellen. Det fanns ingen anledning att den bräckliga balansen i området. Det hade verkligen slagit över sedan de nya grannarna flyttade in.
Borde han köpt det datoriserade avfyrningssystemet med målsökare? Det hade kostat dubbelt så mycket och krävde särskilda, dyrare granater.
Han hade låtit bli och bestämt sig för att det troligen var mer skrämmande att han inte alls kunde sikta. Nu skulle ingen våga bråka med honom. Granaterna kunde hamna praktiskt taget var som helst.
Han nickade trött och lade försiktigt in sina explosiva nyförvärv i baksätet.