Hon slog av väckarklockan för sjunde gången samma morgon. Det tycktes inte bli lättare med åren. Märkligt. Hon hade alltid inbillat sig att kroppen till slut skulle vänja sig vid hårt arbete, vid sena kvällar, korta nätter, orolig sömn och tidiga morgnar.
Man kunde ju vänja sig vid allt, sade det gamla uttrycket.
– Allt utom för lite sömn, muttrade hon tyst för sig själv och svepte täcket åt sidan. Motvilligt kände hon lägenhetens kyla krypa in och ta sängvärmens plats närmast kroppen.
En gång i tiden hade hon haft disciplin. En gång i tiden, men det var inte samma sak som att hon fortfarande hade det. Länge hade hon i och för sig hållit tröttheten stången, men inte nu på sista tiden. Nu hade döden börjat komma in i andra andningen medan hon själv tappade fart och tvingades leva med förödmjukelsen att inte längre själv kunna trycka till sig, driva sig bortom gränsen för det mänskligt möjliga.
Tvärtom hamnade hon numera alltid på fel sida om vad som var mänskligt möjligt – löjeväckande nära gränsen för vad som var mänskligt tvunget, minimigränsen för den som fortfarande vill kalla sig människa.
Dit räknade hon livets småsaker. Att gå upp var en av dem. En enkel sak som att vakna borde ingå i var människas samling av basförmågor. Borde.
Utan tvivel borde det det, men att böra och att förmå är inte samma sak, och döden tog in på Lillemor med långa sjumilakliv varje dag.
– Nåja, du kan komma nu. Snart spelar det ingen roll längre. Ikväll, efter dagens politiska harakiri, kan du lika gärna dansa dina steg och sjunga din sång. Då har jag inte längre någonting att försvara. Då kanske jag kan få sova ut.
Riksdagens talkvinna svängde benen över sängkanten och stålsatte sig inför dagen då den svenska demokratin skulle avskaffa sig själv.